Från himmel till helvete...
Skrivet 28 mars 00.27

 Kära Dagbok...

 För tredje gången denna vinter efter knäskadan jag råkade ut för två dagar efter nyår så sliter jag upp knäet, igen.

 Ankomst i Hemavan söndag kväll, humöret är på topp; jag ska ju åka snowboard i tre dagar framöver. Vaknar dagen därpå med samma energiska och entusiastiska humör. Väl ute i backen känns knäet i helt okey skick, kan till och med dra några enklare 3:or åt båda hållen i några mindre drivor utan att något biter på det, vilket då naturligtvis gör att jag helt naturligt börjar köra hårdare. Olyckan själv uppstår dock hyfsat oväntat; hög fart, lättar över en kulle som visar sig ha en alldeles oförväntat brant backe bakom... jag inser redan i luften att: "Detta kommer att skita sig...", vilket det uppenbarligen gör. Jag sätter mig därefter så fort jag nått marken i farten och spänner loss bindingen redan innan jag hunnit stanna, för att sedan ligga och grina en stund.

 Hoppet finns knappt när det händer, men efter bara någon timme och knappt det så glider jag nerför backen igen utan större besvär. Med andra ord så kan jag trots allt meddela till viss del goda nyheter: För varje gång jag slitit upp knäet så har skadan alltid varit mindre och mindre massiv, detta innebär då så klart att knäet håller på att bli bättre trots att skadan slitits upp några gånger. Jag tänkte i alla fall över saken, och insåg att jag kanske borde prova något jag borde ha gjort för länge sen (jag åkte hem eftermiddagen därpå)...

 Jag har valt att lägga snowboard och skateboard på hyllan under en bra tid framåt, för att istället koncentrera mig på rehabilitationsträning, arbete, min nya gamla bil samt mina vänner under sommartiden och fram tills nästa vinter då jag förmodligen kommer att stå säkrare på brädan.

 PS: För dom som ens orkat läsa hela bloggen så säger jag: Grattis, men hade ni frågat så kunde jag ha sammanfattat det väsetliga till några få rader.

 PS 2: Även, som ni märker på detta långa och för min del perfektionistiskt utförda inlägg så ser ni också hur lite jag har för mig när jag är "handikappad"... eller inte grinar.

 *UPPDATERING* PS 3: Det som gör att jag seriöst skulle kunna sitta i min ensamhet och grina hela natten, är att så fort jag pajjar knäet så kommer det en massa snö och vintern flödar som ölen gör på Rött. Med tårar i ögonen och ett lången borttappat hopp ser jag veckans väder över Umeå och resten av Sveriges norra delar och fjälltrakter på SMHI; så gott som bara snömoln ända fram till helgen.

 Peace, and fuck you god! Somtimes, at least...